Varför vill vi fortfarande ta revansch på högstadiekompisarna?

Att komma hem till barndomsstaden och träffa gamla kompisar kan vara roligt – och ångestfyllt. Den fina karriären kanske inte imponerar, och det är lätt att falla tillbaka och bli den där lilla personen man var innan man flyttade. Damernas Värld har träffat några återvändare.

Annonsen laddas.

Det är många som återvänder till sin gamla hemstad för att fira högtider som påsk med familj och släkt. Kanske springer man på snygga killen i 9b på Ica, möter gamla lärare på gatan och konfronteras med halva gymnasieklassen på krogen på juldagen. Möten mellan två delar av dig ska plötsligt förenas: den du var och den den du blivit. Smärre identitetskriser kan uppstå när man ska möta sina rötter.

Det finns otaliga filmer och tv-serier på temat. Masjävlar om kulturkrocken i Dalarna är en. Farväl Falkenberg från 2006 en annan. För att inte tala om alla amerikanska filmer om ångestladdade klass­återträffar. Att det är ett ämne som engagerar är inte så konstigt. Det är ju där i sin barndoms stad man på gott och ont upplevt sina första år i livet och sina ofta inte helt fläckfria tonår.

Inte nog med att man möter människor och strukturer som format den man är. Man möter också sitt 13-åriga jag som kanske inte överensstämmer med den man är, eller vill vara, i dag. Alla vi som har lämnat en liten stad vet hur lätt det är att på en nanosekund glömma allt man åstadkommit de senaste 20 åren och förvandlas till en blyg stammande version av sig själv à la 1990. Det är av någon anledning inte lätt när skolans tuffaste tjej plötsligt står framför en efter 20 år och frågar vad man sysslar med nu för tiden. ”Åh, inget särskilt. Absolut inget speciellt.” Eller så slår det över och man börjar ohämmat skryta om allt från lön till utsikten från bostaden. Allt för att visa att man har blivit någon.

Systrarna Lena och Ann är uppväxta i en liten by i Jämtland. Lena är yngst och är vid snart fyllda 30 mitt inne i en framgångsrik karriär som projektledare i Stockholm. Hon reser mycket, tjänar bra och är förlovad med Johan, som också har ett arbete som kräver mycket tid. Ann är några år äldre och bor kvar i hembyn med fyra barn och make. Lena känner igen att man gärna om än omedvetet förminskar sig själv lite för att inte verka förmer när man träffar personer från hemtrakten.

– Jag kommer på mig själv att säga att det jag gör inte alls är så speciellt för att inte hamna i en dryg stockholmare-kategori. Men jag märker också att de som bor kvar gör lite detsamma och säger: ’Jag är kvar. Det händer inte så mycket i mitt liv’, säger Lena.

Men för Lena gick blygsamheten länge på tvärs med vad hon kände. Egentligen fanns en revanschlust och en vilja att visa dem hemma i byn att hon var någon.

– Jag var varken snyggast eller mest populär i skolan och jag blev tidvis mobbad. Men jag var bäst på att plugga och hade bra betyg. Det var min grej. När jag var yngre hade jag ett starkt driv att visa mobbarna att jag hade lyckats. Att jag var någon. Det har också varit en drivkraft i min karriär och på så sätt har det till viss del varit positivt, säger Lena.

Jenny Rickardson är psykolog och har även hon erfarenheter av att lämna en liten stad för storstaden. Hon tror att sättet som båda parter – både hemvändarna och de som bor kvar – ofta förminskar sig själva inför varandra är en del i ett socialt samspel för att hitta en nivå att mötas på.

– Ofta har man ju inte setts på många år. Man är inte längre den man var då. Men man försöker ändå hitta en plats där man är lika och kan samtala på en gemensam arena. Då famlar man efter den balansen ett tag innan man hittar en gemensam nämnare, säger hon.

Ann och Lena lever väldigt olika liv, och de har också olika syn på hembyn. Medan Ann ägnar mest tid åt barnen och familjen ligger Lenas fokus främst på karriären just nu. Lena medger att hon tidigare kunde känna ett visst förakt för dem som blivit kvar i hembyn och, som hon såg det, inte hade tagit sig någonvart i livet. Och hon reagerade starkt på den inskränkta synen på stockholmare som hon upplevde fanns i byn. Ann har inte alls upplevt det på samma sätt och tror snarare att man är nyfiken på de som flyttat.

– Jag tror att den där känslan av att byborna tycker illa om de som bor någon annanstans sitter mycket hos den som flyttat. Det känns förlegat att småstadsbor skulle tycka illa om stockholmare. Något sådant har jag aldrig känt av. Däremot finns det säkert de som hade önskat att de hade vågat ge sig av och göra något annat, och de är säkert avundsjuka på Lena. I sådana fall kan det säkert förekomma pikar och fördomar. Men inte bland oss som valt att stanna kvar för att vi trivs, säger Ann.

Hon vänder sig också mot uttrycket ”de som blev kvar”. Det klingar illa och låter som att personer som stannar i sin hemstad inte haft något val. Vilket hon påpekar att de flesta faktiskt har. Det är ett aktivt val snarare än en passiv slump.

Det har inte förekommit någon svartsjuka mellan Ann och Lena. De är väldigt olika och har gjort sina val därefter. Men för några veckor sedan hände något som ställde det mesta i livet på ända. Deras mamma gick hastigt bort vid en alldeles för tidig ålder. För Lena blev det tydligt hur mycket mer tid Ann fått med föräldrarna i vardagen.

– Det kan jag känna mig avundsjuk på. Jag har ju valt bort familjen för min karriär och livet jag har i Stockholm, säger Lena.

Hon har ibland undrat om familjen hemma i Jämtland har klandrat henne för det. Men Ann säger att det aldrig funnits några sådana tendenser.

– Lena har ju sitt liv i Stockholm så det förstår ju vi att hon inte kan komma hem jämt, säger Ann. Men visst hade föräldrarna gärna träffat henne mer ofta.

Jenny Rickardson menar att Ann och Lenas historia är ganska klassisk. Lena som hade det svårare med kompisar i skolan har en revanschlust som gör att hon söker framgång på en annan arena. Medan Ann som alltid har passat in i hembyn aldrig haft något behov av att bevisa något.

– Man söker sig ofta till storstaden för något nytt. Man kanske inte kom till sin rätt i hemstaden och vill visa både sig själv och andra att man kan lyckas på en annan plattform. Det finns fler grupper och möjligheter att passa in i en större stad.

Kulturjournalisten Andres Lokko upplevde en annan typ av hemvändande efter sju år i London. Efter en skilsmässa återvände han till hemstaden Stockholm. London hade varit hans drömmars stad ända sedan tonåren. Populärkulturens nav och platsen där han skulle komma att gifta sig, men också hastigt och olustigt skilja sig. Andres Lokko säger att han återvände hem som en äldre och ganska tilltufsad person. Men också, i kölvattnet av Storbritanniens nedrustning av välfärden, med en politisk övertygelse som är starkare än någonsin förr. En kärlek till Sverige och folkhemmet.

– Det är så tydligt när man bott utomlands hur bra vi har det i Sverige. Det är så mycket lättare att se på sin hemstad objektivt när man varit borta, säger han.
Hemflytten har inte varit komplikationsfri. Plötsligt blev popskribenten Andres Lokko Londonexpert och skulle uttala sig om allt från brittisk politik till popmusik och litteratur med rötter i England.

– Sverige är så litet så vi har inte så många experter att välja på. När en känd person har ett samband med något annat land så utses den gärna till expert på det landet av medier, säger han.

De vänner han lämnade i Stockholm för sju år sedan och som han också trodde att han återvände till var borta. I stället har umgängeskretsen förnyats av ibland oväntade nya vänner. Detsamma inträffade när han flyttade till London.

– De som jag trodde skulle komma och hälsa på mig i London kom aldrig. Däremot kom andra, som jag inte hade umgåtts med i modern tid, och hälsade på.

Jenny Rickardson menar att det är ett ganska vanligt scenario när man flyttar. Vänskaper förändras och sociala sammanhang omformas.

– Det sätter saker på prov och rör om i ens vänskapskrets. Det krävs mer av en vänskap att hålla kontakten när man bor i olika länder. Dessutom är man ofta olika personer i olika konstellationer och det kan ibland vara svårt att få ihop den man är i sitt nya sammanhang med den man var i det tidigare, säger hon.

Andres Lokko menar att en av de största skillnaderna mellan Sverige och England är den likriktning som råder i Sverige.

– I Stockholm finns det inte lika många grupper att välja på. Plötsligt bär alla killar på Södermalm sotarmössa, skägg och rutig skjorta. Det öppnar en ny restaurang som blir hajpad och då måste alla fort som sjutton bege sig dit. Jag vet inte om det beror på åldern eller på att jag bott utomlands men jag har inte bråttom att göra det alla andra gör.

Svenskar är generellt lite lätt imponerade av städer som New York och London. Väl medvetna om att det nya här hemma redan är gammalt i världsmetropolerna. Andres Lokko kan känna av en viss förlägenhet som kan uppstå hos någon som föreslår en ny restaurang eller en konsert för honom.

– De tror nog ibland att jag är svårimponerad i Stockholm. Som om restaurang- och musikutbudet i London har gjort mig avtrubbad inför nya grejer här, säger han.

Även om Andres Lokko återvände hem som en annan än den som lämnat hemstaden sju år tidigare kom han också hem till ett nytt Sverige. Ett land där de nationalistiska vindarna blåste starkare än på 90-talet.

– Det har skett en förändring. Vi hyllar allt svenskt. Svenskt mode, svensk musik, svensk film. Vi ser alltmer sällan ut mot världen och de stora sammanhangen.

Jenny Rickardson menar att det kan vara komplicerat för många att återvända hem efter en flytt eller utlandsvistelse. Men hon tror att mötet mellan det gamla och det nya kan göras smidigare om båda parter bjuder in till sitt nya liv.

– Berätta om ditt liv. Bjud in till samtal om det och fråga om dina gamla vänners liv och arbete. Om båda parter statiskt försöker hitta vad det nu var man hade gemensamt för 20 år sedan blir det svårt att hitta en gemensam arena. Ni är ju inte längre samma personer som då. I stället kan ni mötas utifrån där ni befinner er nu och det kan bli ett spännande och givande möte. Omfamna olikheterna och lär av varandra, råder hon alla hemvändare.

Av: Sofie Zettergren