Katarina Wennstam: ”Mönster skapade av män definierar vad som är en bra kvinna”

Det står 2016 i kalendern, men fortfarande har vi inte lyckats bryta mönstret att kvinnor och män inte spelar efter samma regler när det gäller sex. Inte ens i Sverige, där vi gärna ser oss själva som väldigt jämställda. Vår krönikör Katarina Wennstam har skrivit en ny bok som tar upp just det ämnet.

Det kändes som att de fördömande, hatiska glåporden aldrig skulle ta slut

En tjej kan kallas så många olika saker. Ord som skriks efter henne om hon inte följer mallen för vad en kvinna får göra sexuellt. Ord som skrivs om henne på nätet.

Hora. Slampa. Orre. Sköka, frilla. Vandringspokal. Madrass. Vamp eller femme fatale. Fallen kvinna. Subba. Luder, hetär, gatflicka. Slyna, gnoa. Berglärka. Fnask. Hoe eller ho’. Fladderfitta. Kokott.

Portkona, liggbräda. Hålldam. Knullpåse.

När jag påbörjade arbetet med boken Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampor, sammanställde jag den här listan. Det kändes som att de fördömande, hatiska glåporden aldrig skulle ta slut. De var så många.

Varje tidsålder har sitt ord. När jag pratar med kvinnor kommer olika ord upp som har varit specifika för just deras skola eller deras generation. I dag kallas tjejer orre, slang för det turkiska orospu, som betyder just hora. Förr i tiden var skökan eller portkonan samhällets mest bespottade.

På min tid, i högstadiet i Göteborg på 1980-talet, kallades tjejer som tog för stor plats eller hade ”för många” killar för vandringspokal eller allemanshora. Vad som egentligen var att ha ”för många” killar var alltid oklart, men tydligt var att det aldrig var tjejen själv som avgjorde detta. Och att det alltid var färre än det antal tjejer som det var accepterat att killarna hade.

Tjejer som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp fick bära skulden för vad killarna hade gjort mot dem

När jag arbetade som kriminalreporter på Sveriges Television runt millennieskiftet dök nya ord upp under de våldtäktsrättegångar jag bevakade. Fladderfitta. Knullpåse. Tjejer som hade blivit utsatta för sexuella övergrepp fick bära skulden för vad killarna hade gjort mot dem. Dessa ord upprepades inne i rättssalen, skrevs in i domarna när tjejernas trovärdighet skulle bedömas – trots att orden var rena smutskastningskampanjer. Och rykten blev till sanningar.

De här orden är varje kvinnas värsta skräck, framför allt under tonåren. Därför är det ord som inte bara straffar och plågar de tjejer som blir kallade hora eller utnämns till skolans madrass. Det är ord som alla kvinnor förhåller sig till.

Det är skräcken för att bli nästa person som får ett öknamn klistrat i pannan som gör att kvinnor begränsar sig, anpassar sina liv och sin lust utifrån vad andra kan förväntas säga om eller till dem. Det är ord som tjejer använder om varandra, för att peka på den andra och säga ”så där är inte jag”.

Genom att inte kvalificera sig som hora är kvinnan per definition det andra: madonnan

I en värld där kvinnor inte i första hand definieras utifrån sitt eget jag, utan för vad de är i förhållande till män, blir mannens godkännande, eller avståndstagande, allt. I en tillvaro där kvinnor fortfarande delas upp i ”fina flickor”, så kallat flickvänsmaterial, respektive ”dåliga flickor”, de man bara ligger med, är sorteringen central. Genom att inte kvalificera sig som hora är kvinnan per definition det andra: madonnan.

Vår kultur står än i dag på en stadig grund av uråldriga mönster skapade av män, för män, som definierar vad som är en bra kvinna. Eller motsatsen. Vem som är skyddsvärd, och vem som blir bespottad.

En man som får många kvinnor på fall är beundransvärd, respekterad, cool.

De ord som används för att karaktärisera en man utifrån hans sexualitet är långt ifrån lika många som de som finns för kvinnor, och framför allt har de nästan alltid en positiv klang. En man som får många kvinnor på fall är beundransvärd, respekterad, cool. Kvinnokarl.

Player. Hingst och Don Juan. En häradsbetäckare, en Casanova. Fittjägare eller fittmagnet.

The King, The Man, Mr world-wide.

En man som kallas kåtbock, alfahanne, konferensknullare eller tupp kan det förvisso gå rykten om, men inte rykten som utesluter honom ur den sociala gemenskapen. De förstör inte hans karriär, inte hans studietid, inte hans chanser hos det motsatta könet.

Skolans stud får inte glåpord kastade efter sig i korridorerna. Han får inte oanständiga förslag från okända kvinnor om att hans kropp är till salu. Det snackas om honom, ja – men på ett sätt som höjer hans status. Andra män avundas honom hans framgångar med kvinnor, vill kanske i hemlighet vara som han. Kvinnor vill ha honom, han som alla andra tjejer tycks ha varit med.

Hur kan det komma sig att vi en bit in på 2000-talet fortfarande gör så stor skillnad på vad tjejer respektive killar får lov att göra sexuellt?

Varför är vi fortfarande kvar här, i en värld där pojkar och flickor, män och kvinnor, har helt olika planer att agera på när det kommer till sexualitet och social acceptans? Hur kan det komma sig att vi en bit in på 2000-talet fortfarande gör så stor skillnad på vad tjejer respektive killar får lov att göra sexuellt?

Det är som att kvinnor och män spelar samma spel, på till synes likadana planer. Med den avgörande skillnaden att killarnas spelplan är stor, och att tjejerna har tilldelats en miniatyrkopia. Den ser ut som killarnas, men är väldigt mycket mindre. Hur tjejerna än försöker röra sig så hamnar några av dem hela tiden utanför linjerna.

Grabbarna däremot får plats att göra nästan vad de vill. Hur tjejerna än gör så krävs det väldigt lite för att de ska få höra av självutnämnda domare att de har gått över gränsen.

Det är orättvist, och är det något vi kan kräva av ett modernt samhälle så är det att vi alla får samma spelregler och samma plan att röra oss på.

Det mest effektiva sättet att sänka en kvinna eller ta ifrån henne makten är att sprida rykten om hennes sexliv.

Mycket har också blivit värre och mer komplext i och med internet, även om man ska hålla i minnet att mekanismerna är desamma i dag som för femtio eller för femhundra år sedan – att det mest effektiva sättet att sänka en kvinna eller ta ifrån henne makten är att sprida rykten om hennes sexliv.

Men slut-shaming på nätet är närmast att likna vid en global toalettvägg, alla människor har tillgång till vad som står där, inom bara några sekunder. Med det tillägget att det inte går att ta bort texten eller bilderna. Det finns kvar där för oöverskådlig framtid. Dessutom har den drabbade sällan någon möjlighet att få veta vem som står bakom trakasserierna.

Men internet är en del av vår vardag, och därför måste vi också ifrågasätta och bryta ner de mångtusenåriga kulturmönster som fortfarande gör skillnad på vad killar och tjejer får lov att göra sexuellt. Det går inte att säga att allt är internets fel, utan vi måste fråga oss hur det kommer sig att den som får bära skulden om en nakenbild på en tjej sprids på nätet är hon, för att hon har visat sig naken, i stället för den person som publicerade bilden eller sprider den vidare.

I en tid då tjejer hela tiden får höra att de ska vara sexiga matas de samtidigt med budskapet att de inte får vara sexuella.

I en tid då tjejer hela tiden får höra att de ska vara sexiga matas de samtidigt med budskapet att de inte får vara sexuella. Hennes lust är belagd med förbud och gränser, den är onämnbar, smutsig, förenad med olika risker och ska finnas till framför allt för mannens skull.

Enkelt uttryckt är det fullständigt häpnadsväckande att det än i dag verkar vara främmande för så många att tjejer kan vara lika kåta som killar och tycka om sex lika mycket som killar, eller att tjejer ska ha exakt samma rättigheter i och utanför sängkammaren som killar har.

I boken Flickan och skammen berättar jag också min egen historia, en djupt personlig skildring av hur det var när jag som fjortonåring kallades hora och blev både utfryst och misshandlad på grund av att några skolkamrater ansåg att jag hade haft ”för många” killar. Jag minns fortfarande hur jag inte riktigt kunde fatta det som hände. Mitt i stormens öga stod jag oförstående och tyckte att jag ju inte hade gjort något som inte mina killkompisar redan hade gjort, många gånger om.

Jag som hade fått lära mig att killar och tjejer har exakt samma rättigheter och skyldigheter, stod nu inför en verklighet där det blev tydligt att när det kom till sexualitet, flirt och åtrå – då fanns inte jämlikheten.

Så djupt sitter skammen att de där orden fortfarande, nästan trettio år senare, gör så ont och biter så djupt.

Genom åren har jag skämts för min historia, och jag har dragit mig för att skriva om mig själv. Så djupt sitter skammen att de där orden fortfarande, nästan trettio år senare, gör så ont och biter så djupt.

Men som vuxen, som en kvinna som är lycklig både privat och professionellt, har jag kommit att inse hur allt det jag är i dag hänger ihop med det jag utsattes för som ung. Jag kanske inte skulle ha blivit den feministiska debattör och författare som jag är i dag om det inte vore för mina erfarenheter från skolkorridoren. Jag hämtar ofta kraft från den där slagna, nedtryckta tjejen. Jag gillade den jag var då och jag gillar henne än i dag. Jag har inget att skämmas för.

Katarina Wennstam

Gör: Journalist och författare.
Ålder: 43 år.
Familj: Två barn, tre bonusbarn och särbo.
Aktuell: Med boken Flickan och skammen – en bok om samhällets syn på slampor