HÄLSA
Vad är livets mening? Vad är ont och vad är gott? Vad är kärlek? I tusentals år har vi människor grubblat över djupa existentiella frågor. Nu har terapeuterna plockat in filosoferna i terapirummet. Det allra senaste är att få hjälp att komma vidare i livet med existentiell terapi.
Av: Gertrud Dahlberg
LÄS MER: Filosofi - vår nya terapi?
Lyckopiller, KBT, mindfulness och självhjälpsböcker. Det senaste decenniet har det varit totalt fokus på hur vi ska ändra våra beteenden, programmera om störande tankar, anpassa oss och acceptera. Allt för att fungera bättre i vardagen. Men vad har hänt egentligen? Har det fått oss att må bättre på djupet?
Nja, allt fler kritiker menar att kognitiv beteendeterapi ofta är en snabbfix, som bara skrapar på ytan. Visst kan oro och nojor försvinna men – vips! – sticker de upp sina fula trynen någon annanstans i livet. Symtomen lindras men grundorsakerna består. Men vurmen för KBT tycks ha peakat, intresset dalar och pendeln pekar plötsligt åt motsatt håll.
I takt med att omvärlden blir skakigare och med en världsekonomi i fritt fall blir vi också smärtsamt medvetna om vår egen sårbarhet. Och vi börjar lite till mans söka efter något mer hållbart och bestående. Exempelvis filosofer som i århundraden brottats med bråddjupt existentiella frågor som: Vad är en människa? Vad är ont och gott? Varför är livet orättvist? Vad är viktigt? Vad är kärlek? Vad innebär döden? Hur vill jag leva mitt liv?
I länder som USA, Storbritannien, Tyskland och Frankrike har uppmärksamheten kring så kallad existentiell psykologi sedan länge varit stor. Nu ökar intresset för denna filosofiska terapiform även i Sverige.
På sin mottagning möter den existentiella psykoterapeuten och handledaren Elisabeth Serrander allt fler människor som prövat det mesta i terapisvängen och kommer till henne som en sista utväg.
– I existentiell terapi gör vi ett slags kartläggning och utforskar tillsammans hur livet ser ut ur ett helhetsperspektiv. Vi talar om vilka mål och värderingar personen har och resonerar om samspelet med andra människor. Syftet är inte att tolka utan i stället att reflektera kring framtiden, det som har varit och är just nu, säger Elisabeth Serrander och citerar filosofen Søren Kierkegaard för att förtydliga: ”Livet måste levas framåt, men kan bara förstås bakåt.”
Utifrån det existentiella synsättet finns inga absoluta svar på livsfrågorna. Det handlar inte om att veta säkert, utan om att ständigt fråga och förstå. Det gäller att vara öppen för motsättningar och tvetydigheter, tvekan och förundran, inom oss själva och i världen. Fokus ligger på möjligheter i stället för på hinder och det finns, till skillnad från i andra terapiformer, varken diagnoser eller sjukdomsförklaringar.
– Jag ser mig själv som en medresenär och säger aldrig till min klient vad han eller hon ska göra. Inte heller kommer jag med förklaringar eller analyser. Kanske är det därför många som gått i andra terapiformer säger att de nu äntligen känner sig förstådda, säger hon.
Men existentiell terapi är samtidigt utmanande och ifrågasättande. Synen på ångest och lidande går exempelvis på tvärs mot vår tids strävan efter evig lycka och smärtfria lösningar. Ångest betraktas inte som något ont som ska botas. Tvärtom!
– Ångest och lidande är undervärderat. Om vi inte blir helt lamslagna kan dessa känslor ge oss värdefull information om vad som sopats under mattan. Ångesten ger en chans att lyssna inåt och ta emot alla slags känslor. Det gör att det så småningom kan öppnas möjligheter att ta ut nya mål och riktningar. Det vi kallar för dålig självkänsla handlar till stor del om att vi inte värderar alla våra känslor som budbärare. Vi vill ofta bara se dem som bedöms som positiva enligt samhällets normer. Men vi skapar vårt egenvärde genom att lyssna till hela spektrumet av känslor. Obegripliga känslor behöver översättas till begripliga budskap för att vi ska hitta vår egen känslokompass, framhåller Elisabeth Serrander.
I sitt arbete möter hon dagligen människor som är deprimerade och tycker att livet är tomt och trist.
– Många människor jag möter känner sig inte levande och vitala. Depression har blivit en folksjukdom och meningslösheten visar sitt ansikte. I stället för att stanna upp och undersöka känslan är det vanligt att vi skruvar upp tempot ytterligare genom att träna ännu oftare, jobba hårdare och bli allt mer sociala. Det leder ofta till att meningslösheten förstärks och att vi till slut kraschar, säger Elisabeth Serrander.
Men att krisa är inte heller något som till varje pris ska undvikas, enligt den existentiella synen. Krisen kan bli en drivkraft till att ompröva och kan exempelvis göra att vi vågar bryta med den fadda tryggheten som gör att vi inte känner oss levande.
Ett annat viktigt spår i existensfilosofin är synen på människans val. Så här uttryckte filosofen Jean-Paul Sartre det hela: ”Genom våra val skapar vi oss själva. Vi väljer vad vi är.”
Hmm, inställningen kan tyckas lite konstig för många av oss. Vi väljer väl inte våra föräldrar? Att vi kanske har haft en taskig barndom? Att vi fötts i Sverige? Att vi blir sjuka? Eller det svåraste av allt – att vi en gång ska dö?
Nej, det gör vi förstås inte. Men vi kan däremot välja hur vi ska förhålla oss till det hela. I existentiell terapi ligger därför mycket av tonvikten på hur vi kan förlika oss med våra öden, till exempel vår uppväxt, och gå vidare.
– Det handlar om att axla ansvaret för vårt eget liv, försonas med slumpen och att förhålla oss till det som är givet. Och att få mod att stå upp för oss själva och det som är viktigt för oss så att vi kan känna att vi levt ett tillräckligt bra liv den dagen vi dör, säger Elisabeth Serrander.
Snabbguide till existentiell terapi
I existentiell terapi utgår man från filosofer som Aristoteles, Nietzsche, Heidegger, Sartre, de Beauvoir, Kierkegaard och van Deurzen. Fokus ligger på hur och vad – inte varför.
Vad går det ut på?
Att tillsammans med terapeuten utforska det du tycker är meningsfullt och brinner för. Att förlika dig med att du själv måste skapa livets mening, göra nödvändiga val och våga leva mer intensivt. Att försonas med att livet inte alltid är rättvist. Att bli mer sann mot dig själv och att gå din egen väg.
Måste jag vara intresserad av filosofi?
Nej, men av att reflektera, syna dig själv och ditt liv i sömmarna.
Vem passar det?
Dig som vill ompröva ditt liv, hitta ett nytt avstamp, komma vidare efter sorg och besvikelse samt se nya möjligheter.
Hitta terapeut: sept.se
Anna, 35: ”Jag räddade mitt äktenskap i terapin”
"Jag fick reda på att min man, Petter, hade varit otrogen och ville skiljas. Min värld rasade samman och jag krisade ordentligt. Jag förstod ingenting. Vi som haft det så bra! Visserligen hade jag länge haft återkommande migränattacker, känt mig stressad och ofta tyckt att livet kändes meningslöst trots att jag har ett bra chefsjobb. Men Petter hade alltid ställt upp för mig och varit ett stort stöd. Nu fick jag reda på att han kände sig som en toffel och var trött på mitt eviga klagande.
Jag ville försöka rädda mitt äktenskap och även ändra mitt sätt att leva. Därför började jag i existentiell terapi. Tillsammans med min terapeut, Elisabeth, började jag undersöka mitt liv.
Tidigare hade jag inte reflekterat så mycket. Allt hade bara rullat på i högt tempo. Jag är en målinriktad person som mest tänkt framåt. I terapin började jag också tänka tillbaka och upptäckte att jag hade lagt locket på en massa händelser och känslor.
Jag växte upp med många syskon. Att prestera och vara duktig blev ett sätt att få uppmärksamhet i syskonskaran. När jag kom i kontakt med det här kände jag mig väldigt sorgsen. Men det gjorde också att jag förstod att jag ofta hade känt att livet var orättvist och tyckt synd om mig själv. Jag sökte ständig bekräftelse, framför allt på jobbet. När jag inte presterade kände jag mig värdelös. Ju mer tomt allting tycktes, desto mer aktiviteter pressade jag in i mitt schema. Till och med yogaträningen, bokcirkeln och parmiddagarna var ett slags prestationer som gjorde att allt bara blev värre.
I stället för att själv ta ansvar för mina behov lade jag över ansvaret på Petter. Jag ville att han skulle ta hand om mig, trösta och göra mig glad.
I terapin talade vi mycket om val och mitt eget ansvar. Det gjorde att jag omprövade mitt liv och fick perspektiv. I dag lyssnar jag mer på mina känslor, har valt att ta det lugnare och jobba mindre. Jag ser både mina bra och dåliga sidor. Petter och jag bestämde oss för att fortsätta med vårt äktenskap och pratar på ett ärligare sätt med varandra än tidigare.”
(Anna heter egentlig någonting annat.)
